Detta kan vara ett av de mer onödiga inlägg jag skrivit. De av er som följer flygindustrin inte bara på denna blogg har säker sett veckans nyheter om Alitalia redan. Vid det här laget är det en så sorglig historia att det inte är lätt att skriva mer utan att framstå som smått sadistisk. Dessutom är det mesta sagt tidigare, även på denna blogg – se de tidigare inläggen:

Alitalia omstrukturerar … igen … och igen
Alitalia – en ändlös tragisk opera, men kan det vara dags för sista akten?

Så denna gång blir det mer reflektioner än nyhetsrapportering och jag hoppas få hjälp via kommentarer att förstå en del saker. Jag kan förstå att Alitalia en gång i tiden kan ha varit ett starkt varumärke, kopplat till så mycket annat italienskt som vi imponeras av; historia, mode och stil, mat och dryck av högsta klass, det vackra språket och så vidare. Men faktum är att Alitalia endast har gått med vinst ett år sedan dess start 1946 och det var 1998. Det är värt att upprepa – 70 år av verksamhet och ett år med vinst. Hur det är möjligt att driva vidare ett företag med en sådan historia är en fråga. Detta säger tyvärr något viktigt inte bara om Alitalia som flygbolag och företag utan även om en dysfunktionell flygindustri (vilket inte bara är ett annat blogginlägg utan kräver en avhandling eller bok för att ens börja ta upp).

Nu har i alla fall både staten och ägarna sagt att de inte vill betala mer. Man kan fråga sig varför de inte kommit fram till detta tidigare? Detta skedde efter att förhandlingar med fackföreningar om neddragningar inte lyckats komma fram till något. På skämtteckningen ovan står det ungefär att i ett svårt val har vi (Alitalias personal valt harakiri, men att bara skylla på personalen är missriktat – inte minst eftersom två tredjedelar av de strukturella kostnaderna inte är kopplade till arbetskraften (enligt FlightGlobal). Alitalia har varit ett misskött flygbolag under en lång tid och har sedan den senaste konkursen förlorat mer än 3 miljarder Euro.

Den italienska staten har gått in med ett övergångslån för att hålla igång verksamheten medan konkursprocessen pågår och försöker reda ut om en omstrukturering är möjlig eller om det verkligen är slut denna gång. Bloomberg (länk) skriver att det kan bli svårt att hitta någon som vill betala denna gång och det är lätt att hålla med om. Varför flygbolaget Etihad 2014 valde att gå in som en betydande delägare – 49% ägarandel – är ett av de mest obegripliga beslut jag har sett i denna industri under senare år. Detta speciellt som Air France – KLM tidigare gått in med 25% ägande för att sedan dra sig ur denna investering.

Men vem vet? Berlusconi lyckades hitta “innovativa” lösningar vid en tidigare kris, men det var å andra sidan före Ryanair var Italiens mest betydande flygbolag (easyJet har också en hel del trafik). Finns det en chans att Alitalia reser sig ur askan av sina egna misstag och förluster igen? Jag är tveksam på detta men med tanke på tidigare vändningar långt ifrån helt säker på att detta är slutet. Men det är trist allt andra vändan in i en konkursprocess inom ett årtionde – inte kan det gå att komma ur en sådan hur många gånger som helst?