Home » Flygsäkerhet » Flygsäkerhet, kultur och ärlighet?

Flygsäkerhet, kultur och ärlighet?

I sökandet efter viktiga och intressanta nyheter eller ämnen att ta upp här på bloggen snubblar man ibland på ovanliga små pärlor. I detta fall handlar det om en text från Indonesien. Texten är ett blogginlägg (länk nedan) från Yaddi Supriyadi, som jag tror mig via en annan artikel (länk längst ned) ha identifierat som ordförande för ”Aviation Instructors and Lecturers Association”.

Indonesien är ett land som tagits upp tidigare på bloggen avseende deras byggande av egna flygplan (länk), men det mer omtalade ämnet när det gäller flyg och detta land är flygsäkerhet. Det är också de många olyckor som skett i den kraftigt växande flygindustrin i Indonesien som blogginlägget tar upp, men gör så på ett sätt som är intressant avseende ganska känsliga frågor om kultur.

Först tas flygolyckor och statistik upp, t.ex. att antalet haverier ska ha fördubblats på två år. Även om det är lätt att hitta artiklar om hur farligt det är att flyga i Indonesien så får man nog räkna in militära och polishaverier om man ska nå fram till sådana siffror. (Vilket ser ut att stämma med statistiken på Aviatin Safety Network, länk).

Därefter tas behovet av rapportering upp och det som gör texten om detta så intressant är fokuset på ärlighet, liksom att författaren tar upp problemet med hög ”power distance” i den Indonesiska nationella kulturen. Power distance är ett begrepp från den kände kulturforskaren Geert Hofstede och avser avståndet mellan chef (eller folk med annan makt) och underställd som finns i ett samhälle. Dett är en dimension av kultur som har höga värden i Indonesien och däromkring, vilket i praktiken innebär att man mycket sällan säger emot folk med högre makt eller status. (Sverige har bland de lägsta värdena i världen på denna dimension, tydligt visande att vi har ett ovanligt jämställt samhälle jämfört med många andra.)

Författaren återkommer flera gånger till ärlighet och det reflekterar nog mer än bara det flygskerhetsfokus som texten har. I Indonesien, liksom i många länder i den delen av världen, kan det anses konfrontativt att ta upp problem och svåra frågor direkt – det riskerar att någon ska tappa ansiktet och kan störa harmonin mellan personer och grupper. (Till exempel är det i Indonesien fortfarande mycket känsligt att tala om de utrensningar av omkring en miljon kommunister och vänstersympatisörer som skedde 1965-66.)

Det som gör denna text intressant är att den sätter fokus på att när vi talar om flygsäkerhet kan vi aldrig bara fokusera på procedurer och teknik – vi måste också förstå det kulturella sammanhanget. Texter om detta är dock ofta skrivna av västliga forskare, journalister eller andra experter. Denna text är från någon som ser svårigheterna i sitt eget land och i sin egen kultur. Trots att det är mycket känsligt tar författaren upp detta så rakt på sak som möjligt och det gör det möjligt för oss andra att läsa texten och förstå vilken utmaning det är att förbättra flygsäkerheten i en sådan miljö och sammanhang.

Länk till text:
HONESTY IN AVIATION SAFETY
Fearful Air Traffic Controllers Depart


10 kommentarer

  1. Oj, här är det egentligen många diskussionsämnen på en och samma gång…

    Låt mig börja med Indonesien. ICAO gör audits hos sina medlemsländer där man genom frågor utvärderar hur väl staten lever upp till sitt åtagande som ICAO medlemsstat. Det man mäter är i vilken grad man lyckats implementera ICAO-standards; i sin lagstiftning men också i hur den statliga tillsynsmyndigheten fungerar. ”World average” är strax över 60 %. Indonesien genomgick en audit 2007 och nådde 64 % men vid en förnyad audit 2016 nådde man bara drygt 51 %. Man har inte nått sina mål vad gäller att certifiera sina flygplatser. Man har inte klarat sin FAA Cat I-status utan har Cat II. Man har restriktioner vad gäller Indonesiska flygbolags möjlighet att flyga i Europa. Man har påbörjat PBN-implementering men inte nått sina mål.

    Problemområden för staten har med myndighetens organisation att göra, med licensiering av piloter och flygledare samt med haveri- och incidentutredningar. Man har ont om inspektörer vilket leder till problem med certifieringar och inspektioner. Bl.a. har man stora problem vad gäller att ge godkännande/certifiera flygbolag.

    Mina uppgifter kommer från ICAO och visar att Indonesien inte är någon klart lysande stjärna och att det därmed kanske inte är så förvånande om man har problem inom flygsäkerhet…

    • Utmärkta uppgifter om Indonesien – nästan nog före ett blogginlägg! Det är intressant hur sådana tydliga fakta kan kopplas till underliggande svårigheter.

  2. När det gäller den kulturella aspekten har jag tänkt på det en del. Det allra mesta av ICAO standards är ju formulerade ur något slags västligt perspektiv som har fungerat för de länder där de utformats.

    En tanke skulle kunna vara om det hade gått att nå goda resultat även med system byggda på annan kulturell grund..?

  3. Nu har jag också läst texten av Yaddy Supriyadi. Klokt och modigt skrivet. Han visar rätt tydligt på svårigheten att implementera en ICAO-styrd safety culture i Indonesien.

    Jag jobbade i Namibia drygt fyra år. Där fanns ett högt värde i senioritet. En ledig tjänst tillsattes nästan alltid av den med högst senioritet. Vi försökte peka på värdet av ambition, kompetens, attityd, vilja m.m. och de yngre lyssnade gärna till oss men inte de äldre.

    • Ja, i det sammanhang och samhälle han skriver får hans text betraktas som modig.

      Intressant med Namibia, så det var mer senioritet i typ av ställning, status och makt som var viktigt? Fanns det någon medvetenhet om detta eller var det oreflekterat? Med det menar jag, kunde man prata med dem om detta eller var det vara som saker är i för dem?

      • Namibia är ju väldigt mångkulturellt – finns några olika ”vita” grupper och sedan ett antal olika stammar av ursprungsbefolkning och man är rätt medveten om de olika särdragen. Detta med senioritet (ålder, antal år i tjänst) var nog rätt typikst för främst ursprungsbefolkningen.

    • It is indeed a very good and honest article. I was in Jakarta last summer and would have been happy to have met you. Stay strong on the message of honesty for safety.

    • Hi again Yaddy, I was just passning by with my family on our way to Bali last summer. No plans for now to go back, but if the change comes up I will be happy to return. Perhaps if there is an aviation event of some kind.

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *