Denna vecka är jag på World Aviation Training Symposium i Orlando, världens största för träning i flygindustrin. Detta är en årlig händelse som är inne på sitt 21:a år och en där de flesta av betydelse inom träningsindustrin finns på plats.
Dagen inleddes med presentationer från Boeing, Airbus och CAE – alla tillverkare (av flygplan eller simulatorer) men alla också aktiva inom träning. Det övergripande temat för deras presentationer var fokuserat på det stora pilotbehovet just nu och vad son behöver göras för att hantera detta. Intressant nog pratade Airbus om single pilot operations, vilket inte är konstigt med tanke på att de är aktiva inom ett forskningsprojekt om detta som tidigare tagits upp här på bloggen (länk). Risken för ett “race to the bortom” för träning när pressen på att få ut nya piloter är så stor som den är just nu. Alla som presenterade var måna om att betona kvalitet i träningen och redovisade hur de vill förbättra den träningen de genomför, mestadels med användning av ny teknik för mer flexibel träning och insamling av data för bättre feedback.
Presentationerna fortsatte, delvis med samma fokus – hur få fram de piloter, tekniker och andra som behövs i industrin. Kring detta spekulerades det om att flygindustrin tappat sin attraktionskraft och olika åtgärder för att ändra detta togs upp, t.ex. marknadsföring på skolor, stöd med finansiering och mentorprogram på flygbolag för blivande piloter. Speciellt noterades den envist låga andelen kvinnor i pilotyrket, vilket är ett hinder i rekrytering och allt mer blir en pinsamhet i förhållande till utvecklingen som helhet i samhället.
Andra saker som togs upp under dagen var problemet med att hitta och behålla instruktörer när de just nu går till flygbolag som piloter. Amerikanska luftfartsmyndigheten FAA redovisade hur deras rekommendationer avseende träning ofta följts av en tydlig nedgång i olyckor, villet bevisar hur effektivt förbättrad träning är som åtgärd för ökad säkerhet. Amerikanska haverikommisionen NTSB redovisade hur de arbetar med att utreda olyckor och passade på att kritisera hur de skildras i filmen “Miracle on the Hudson” om kapten Sullenbergers landning på denna flod. För att det skulle bli en bra film behövdes en fiende och det blev inte fåglarna som kom in i motorn, utan istället NTSB.
Dagen var så pass intensiv att jag knappt hann med att besöka alla de tillverkare, träningsorganiasyioner och andra som har montrar i utställningshallen. Jag hoppas dock kunna återkomma med en sammanfattning om detta och av resten av konferensen någon av de närmaste dagarna.
Länk till artikel:
WATS 2018
Tack för en intressant första rapport. Rekrytering är en spännande fråga som nog behöver mer fokus.
Ser fram mot fortsatt rapportering…
Hoppas kunna återkomma med en del 2…
“Speciellt noterades den envist låga andelen kvinnor i pilotyrket…” – Får väl kanske ses som ett framsteg att det i alla fall “noteras”? Hör du något mer om eventuella tankar kring ÅTGÄRDER vore det intressant att få ta del av.
Nej, några egentliga åtgärder kom inte fram på konferensen och jag vet inte om det finns någon åtgärd tidigare som visat sig stabilit framgångsrik. Det (marginellt) positiva är i alla fall intrycket att flygindustrin tycks visa en gryende medvetenhet om att detta är en långsiktigt ohållbar situation. Om samhällen i helhet forstätter att utvecklas mot att bli alt mer jämlika så kommer flygindustrin allt mer att framstå som det pinsamma undantaget. Men det ska sägas att enpilotsockpit och fullt automatiserad flygning diskuterades också, så kanske kommer teknikutveklingen att göra jämställdhet inom piloturket till en förgången fråga.