Detta är den fjärde och sista delen (för denna gång) om flygplanstillverkare. De tre tidigare delarna har handlat om Bombardier (länk), Embraer (länk) och Boeing (länk).

Precis som med Boeing så känner man när man hör om Airbus att de vet man väl redan en hel del om. Det är säkert sant, men både för egen del och er läsare så kan det kanske vara bra med en kort sammanfattning om företaget. Förhoppningsvis framkommer något som inte var känt tidigare även för de som redan är kunniga om flygindustrin.

Airbus bildades 1970 och redan med det finns en skillnad i förhållande till Boeing d.v.s. att man “bildades” och inte startades. Med USA som helt dominerande när det gällde flygplanstillverkning vid denna tidpunkt behövde Europa göra något för att kunna konkurrera. Bra flygplan – ofta teknologiskt avancerade och innovativa – byggdes redan men volymerna var för små för att kunna mäta sig med Boeing, McDonnell Douglas och Lockheed. Redan på sextiotalet började därför Storbritannien, Frankrike och Tyskland att diskutera ett samarbete om utveckling och tillverkning av flygplan, vilket ledde till ett avtal om detta 1967.

Redan här började den politisk dimension som alltid finns kring Airbus att göra sig gällande. Storbritanniens förtroende för det nya flygplan, A300, som skulle utvecklas vacklade och 1969 ville man inte vara med längre. Ändå fortsatte Hawker-Siddeley att vara ned i samarbetet (Storbritannien ville alltså både vara med och inte vara med, känns det igen?). Det ledde till att när Airbus bildades året efter var det som ett samarbete mellan Frankrike och Tyskland (36.5% ägande var) men med Hawker-Siddeley (20%) och holländska Fokker (7%) med på ett hörn.

Den första flygningen för A300 skedde 1972 och två år senare var det i tjänst. Vare sig jag eller många andra minns dock detta eftersom vad det gäller flyg så överskuggades det nya flygplanet helt av Concorde, som stal all uppmärksamhet vid denna tid. Efter en mindre bra start började beställningar komma och en ny version, A310, togs fram under senare delen av sjuttiotalet.

Det var med lanseringen av A320 1987 som Airbus började ta allt större plats i flygindustrin, vilket följdes av utvecklingen av de större varianterna A330 och dess fyrmotoriga syster A340. Med dessa och dess olika modeller (A319 och A321 samt olika storlekar på A330/340) hade Airbus nu modeller för att täcka ett flygbolags olika behov av flygplan i alla storlekar. Till detta kom en stark betoning av “family”-konceptet, d.v.s. att en pilots Type Rating skulle göra det möjligt att flyga de andra modellerna (Mixed Fleet Flying, MFF) genom korta kurser (Cross Crew Qualification, CCQ).

Framgången under nittiotalet kanske bidrog till modet att utveckla A380, ett projekt som har kantats av besvärligheter och som det fortfarande råder stor osäkerhet kring. Det finns olika åsikter, allt från fiasko till väntande succé, men A380 har i vilket fall som helst inte infriat de förväntningar som fanns under utvecklingsfasen. Med A350, samt A320NEO och A321NEO fortsätter dock Airbus att utmana Boeing om att vara världens största flygplanstillverkare.

Liksom Boeing har Airbus varit inblandade i politiskt spel på högsta nivå. Från USA är anklagelserna om statsunderstöd aldrig sinande och kampen i WTO ständigt pågående. Men Airbus har också byggt upp fabriker både i USA och Kina, vilket förmodligen varit politiskt smarta drag. Vi som är intresserade av flygindustrin kan bara tacka för att det finns konkurrens, både för mervärdet för passagerare av av att ha olika tillverkare och för det underhållningsvärde den eviga konflikten mellan dem tillför.