På BBC fortsätter man med att utan fruktan tackla de viktigaste frågorna inom flygindustrin – om armstöden i mitten (se här), väskor på flygplanet (se här) och nu flygplansmat. Kanske ska jag spara på ironin här, för vi som arbetar inom flygindustrin kan ibland vara så fascinerade av vår egen bransch att vi glömmer bort det perspektiv som gör att den finns till – passagerarperspektivet.

När det gäller mat på flygplan så tas som en huvudanledning till att den inte är så bra att den är tidigare tillagd och värms upp på flygplanet. Även besvär med att laga mat på hög höjd tas upp, men viktigare är nog kostnad samt att med skärmar med underhållning på flygplan är det mindre fokus på mat (ätandet sker mer som en “teve dinner”). Med fokus på kostnad tas även upp att flygbolag egentligen vill ha allt mindre att göra med mat på sina flygplan, helst skulle de vilja använda utrymmet för galleys till att ta fler passagerare.

Personligen så tror jag att från ett Human Factors perspektiv att det är tveksamt om flygplansmat är så dålig som sitt rykte, även om det finns en hel del riktigt dåliga exempel. Personligen känner jag att det påminner lite om skolmat, som alltid också är föremål för klagomål. När jag tillfälligt efter gymnasiet arbetade på en skola var jag dock tacksam för möjligheten att äta lunch på jobbet och tyckte det var riktigt gott (samma mat som jag tidigare ofta klagat på). Kanske har det att göra med förväntningar – om vi alltid pratar om hur dålig flygplansmat är så kommer det not att påverka upplevelsen. Lägg därtill att vi ofta reser ut i världen med flygplan med stora förväntningar på semester, glädje och annat – då kanske det är svårt för flygplansmat att motsvara ett sådant sinnestillstånd?

Länk till artikel:
Why is airline food so bad?

I en artikel från BBC som jag refererade till i ett inlägg nyligen (se här) nämndes ett exempel på att passgarere skulle betala biljettpris efter vikt. Det flygbolag som omnämndes som pionjär avseende detta var Samoa Air. Detta gav ett lite roligt slut på artikeln, vilket jag tänkte följa upp med lite mer information on detta nya sätt att betala för biljetter (med viss upprördhet eftersom jag är något av en “tungviktare”).

Denna “nyhet” kan vara ett exempel på hur media idag jagar klick och att snabbt få ut en nyhet är långt mycket viktigare än att kolla sina källor (varför kolla om en kul nyhet är sann och riskera att förstöra det roliga?). Det förefaller nämligen som att Samoa Airs flygplansflotta består av två Cessna 172 (se bilden ovan) som flyger till några få platser mellan öarna i Stilla havet som utgör Samoa. (Det nationella flygbolaget för Samoa var Polynesian Airlines, numera i kombination med Virgin Samoa.)

Tidigare hade de några Britten-Norman Islanders som tog upp till nio passagerare, men det var ett tag sedan. Det är sant att att de har ett “pay by weight” system där man betalar för den sammanlagda vikten av passagerare och bagage, men kostnaden för detta på de korta flygningar som utförs avskräcker nog ingen. Viktigare är att när någon får det att framstå som att detta handlar om ett “flygbolag” och representativt för en trend i industrin så är det inte speciellt bra journalistik. Ändå dansade denna nyhet runt samtliga betydande nyhetssammnahang för några år sedan (CNN, BBC etc.). Det förefaller mer troligt att någon kom på idén som ett försök att få uppmärksamhet och det verkar ha lyckats alldeles förträffligt, tack vare okritiska skribenter.

Jag kommer att fortsätta skriva inlägg enligt riktlinjerna att prioritera de ämnen som nämns för denna blogg (Human Factors, flygsäkerhet, flygutbildning och träning, flygindustrin som helhet). Någon gång kan det bli lite lättare ämne och det finns inga andra urvalsprinciper än att ta upp sådant som är relevant och intressant för de som arbetar inom industrin eller är intresserade av den. Jag hoppas dock kunna undvika att falla för frestelser som denna (vilket jag ju ändå gjorde genom att ta upp det, om än kritiskt).

Länk till artiklar:
Pay-as-you-weigh airfares the ‘next step
Samoa Air boss defends charging passengers by weight

BBC har publicerat ännu ett avsnitt med passgerarperspektiv på flygindustrin, denna gång om väskor på flygplan. (Ett tidigare avsnitt talade om kampen om armstöden kring mittensätet – se här.)

Bakgrunden är en rapport om att United Airlines kommer att introducera klassen “Basic Economy”, i vilken det endast ingår att ta med en väska (bara en) som kan få plats under sätet. Att få tillgång till att ha sin väska i overhead-bagageutrymmet kommer alltså att ses som en förmån som passagerare ska betala extra för. Detta tycks som ett steg till i den trend som funnits i många år hos framför allt lågprisbolag att få in pengar via olika former av avgifter.

Att flygbolag är beredda att göra mycket för att minska vikt är väl känt, men det ska bli intressant att se hur detta nya initiativ kommer att tas emot av passagerare. Om detta accepteras av passagerare så är väl de tidigare redovisade planerna på ståplatser (se här) och avgifter för toalettbesök (se här) inte så långt borta som de verkade för några år sedan.

Länk till artikel:
The end of free carry-on luggage?

Som tidigare har tagits upp på bloggen så finns detta med att bygga flygplan ofta med bland ambitionerna hos länder som försöker bygga upp sin industri. Tidigare inlägg har tagit upp detta avseende Kina (artikel om Kinas flygindustri, artikel om samarbete mellan Kina och Ryssland). Idag tar jag upp flygplanstillverkning i Indonesien.

Det är journalisten David Donald på AIN Online som rapporterar om projektet att bygga ett regionalt flygplan för egna behov i Indonesien. Projektnamnet är N245 (se bild ovan) och bygger på ett tidigare projekt i samarbete med Airbus. Det handlar om ett tvåmotorigt turbopropflygplan för 54 passagerare och som därmed kommer att vara lite längre och ta fler passagerare än den tidigare varianten. Tanken är att detta flygplan ska mata passagerare från de små och otillgängliga flygplatser (utan asfalterade banor) som finns på Indonesiens många öar till mer normalstora flygplatser, där jetflygplan kan ta över transporten till en annan större flygplats (för att sedan kanske avslutsa med en turboprop flyging om slutdestinationen är en mindre plats).

Avsikten är att skapa ett mellanalternativ till den tidigare lanserade N219 (se bild ovan), ett annat och mindre egentillverkat flygplan för 19 passagerare och en normalstor jetmaskin. N245 kommer att konkurrera med Bombardier Q300 och ATR 42. Det ska dock sägas att man inte än flugit med prototypen för N219 trots att det presenterades för ett år sedan. Förseningar med komponenter har lett till förseningen men den första flygningen planeras innan årsskiftet. När den större N245 kan komma att flyga är än så länge osäkert. Projektet att utveckla och bygga flygplan ska dock ses som en återspegling av Indonesiens ambitioner för att ta hand om sina egna transportbehov och bygga upp en mer avanceras industriell verksamhet i landet.

Länk till artikel:
Indonesia’s Latest Regional Airliner Project Taking Shape

Idag tar jag mig an ett något mindre betydande problem för flygindustrin, men ett vanligt och ibland stort problem för dess kunder, d.v.s. passagerare som flyger med större passagerarflygplan. I en artikel på BBC tar en journalist som tidigare arbetat som kabinpersonal upp frågan om vilken passagerare som bör få tillgång till armstöden i mitten av en sätesrad under en flygning.

Bakgrunden är naturligtvis de konflikter som kan uppstå kring dessa armstöd. Medan sätet närmast fönstret och vid gången har ett av armstöden som sitt eget, så delar mittsätet armstöd med dessa andra säten. Bland de riktlinjer som tas upp för hur armstöd kan hanteras finns att passageraren i mitten bör få avgöra vilket armstöd de vill luta sig mer mot, d.v.s. personen utan eget armstöd bör få ha viss förtur på de som delas. Andra kommentarer handlar om att man måste ta hänsyn till passagerarens omständigheter (storlek, flyger med barn, o.s.v.) och baserat på detta försöka visa välvilja mot andra avseende hur mycket plats de ska få ta.

Allt detta låter rimligt men vi har alla bra och mindre bra dagar som människor och vissa dagar behövs det inte mycket för att vi ska hamna i konflikt med andra. Den som tycker att detta med armstöd är en helt trivial fråga har uppenbarligen aldrig suttit bredvid någon som gör anspråk på inte bara en del av ett eller båda armstöden, utan även den utrymme bortom dessa. Hör gärna av er med historier från era armstödskonflikter och än mer om ni dessutom från en sådan upplevelse kom på ett sätt att hantera frågan om vem som ska få tillgång till armstöden i mitten.

Länk till artikel:
Who gets the centre armrests on a plane?

De av er som har besökt denna sajt har kanske mest gjort det för att läsa inlägg på bloggen, men jag hoppas att det ska finnas mer som är användbart här för er som hittar hit.

Något som är under uppbyggnad är portalen, se länk högst på denna sida eller klicka här: TFHS Flygkunskapsportal

På portalen finns redan cirka femtio länkar till olika artiklar, sajter eller andra resurser inom Human Factors, flygsäkerhet, flygutbildning och träning samt flygindustrin som helhet. Besök gärna portalen om du behöver information inom dessa områden och och om du inte hittar det du behöver eller känner till annan information eller resurser som skulle kunna vara användbara så hör av dig till mig.

En annan sak jag hoppas på är fler kommentarer och med tiden diskussioner kring inlägg. Dessutom upprepar jag att om någon skulle vilja skriva gästinlägg så är detta mycket välkommet.

Att skriva om flygindustrin på svenska, icke-kommersiellt och utan journalistisk expertis, innebär att denna sajt förmodligen alltid kommer att vända sig till en begränsad grupp likasinnade som är intresserade av Human Factors, flygsäkerhet, flygträning och utbildning samt flygindustrin som helhet. Jag är tacksam för att det redan är så pass många som läser inläggen här och hoppas kunna fortsätta skriva saker som är värda denna uppmärksamhet.

Förhoppningen är ändå att sajten med tiden kan bli en plattform för information, informationsutbyte, kommunikation och lärande om de ämnen som tas upp här. För detta vill jag gärna ha med andra som skriver och bidrar – med eller utan anknytning till TFHS, arbetande i flygindustrin eller bara intresserade – alla är välkomna att höra av sig. Tillsammans med andra intresserade kan detta förhoppningsvis bli en viktig källa för nyheter och information på svenska om de ämnen inom flyg som vi tar upp.

Om du är intresserad av att skriva här, en gång eller regelbundet, mejla mig via: nicklas.dahlstrom@tfhs.lu.se

Här kommer en portal och blogg från TFHS att byggas upp – om Human Factors, flygsäkerhet, flygutbildning- och träning samt om flygindustrin som helhet.

Nicklas Dahlström, Lektor vid TFHS