På tisdagen i förra veckan var jag i Dublin för 70 International Air Safety Summit. Denna konferens är arrangerad av Flight Safety Foundation (FSF) den största oberoende internationella organisationen för flygsäkerhet. FSF är baserad i USA och har sina rötter där, men strävar efter att vara en organisation för hela världen. FSF är känt sedan tidigare genom inlägg på bloggen om deras sajt aviation-safety.net med olycksstatistik (länk),deras arbete med sajten Skybrary (länk) samt en rapport om förra årets konferens (länk).

Konferensen var indelad i en operationell del och en maintenance del. I båda var hantering av säkerhetsdetaljen och fatigue saker som togs upp, medan den operationella delen även tog upp go-arounds, säkerhetskultur, lärdomar från en del haverier samt en hel del annat. Själv genomförde jag två presentationer – en om användning av eye-tracking för att bättre förstå och träna piloter, samt en om hur design och träning kan använda sig av enkel simulering för att förbättra både designprocessen och träning av piloter.

Den mest givande presentationen för min del var den av Professor Erik Hollnagel, vars idéer tidigare presenterats på bloggen i flera olika inlägg (länk, länk och länk). Han tog upp flera intressanta aspekter på säkerhet som jag hoppas kunna återkomma till i framtida inlägg. En av dessa aspekter är skillnaden mellan att känna sig säker (“feel safe”) och vara säker (“be safe”). Professor Hollnagel underströk att vi ofta söker och accepterar enkla förklaringar till varför saker går fel, för vi känner oss säkra när vi känner att vi förstår vad som hänt. Helst förklaringar som till synes kan förklara varför saker går fel med samma förklaring vid alla tillfällen. Detta kan tyvärr leda till att vi inte gör det mer svåra arbete som egentligen krävs för att vara säkra, vilket egentligen är det som vi är ute efter.

Detta var den sista internationella konferensen för året för min del, efter flera spännande och givande konferenser. Tyvärr har tiden på dessa ofta varit kort, så de har varit mer givande för de samtal och kontakter de har lett till än avseende de få presentationer som jag har möjlighet att få se. Jag har inga planer för nästa år, utan liksom detta år får det bli som det blir beroende vilka inbjudningar som kan bli aktuella.