Här vill jag ta upp några egna reflektioner kring detta med automation, med tillbakablickar på tidigare blogg-inlägg.

I ett tidigare blogg-inlägg (Automation del 1 – Fitts List och MABA MABA) nämndes att Dekker och Woods kritiserat Fitts List eftersom den leder oss fel. Utmaningen med automation är inte att allokera uppgifter på bästa sätt utan hur man får människa och maskin att arbeta bra tillsammans.

Att detta är en utmaning som dessutom är svår kan man förstå. I ett tidigare inlägg (Automation del 4 – är det så enkelt?) såg vi hur en självkörande bil inte kunde hantera en människa som agerade utanför mjukvarans definitioner. En människa som leder en cykel och korsar en väg där det saknas övergångsställe fanns inte med som en möjlighet.

Om man arbetar med tekniska lösningar för automation är det nog lätt att se människan som problemet. En människa är inte förutsägbar på samma sätt som teknik oftare är. Det gör ju att varje situation får fler möjligheter att ta hänsyn till. Det är ganska lätt att komma till slutsatsen att det bästa vore fullständigt autonoma system där man inte behöver ta hänsyn till mänsklig variation. Som vi redan sett (Automation del 2 om automationens ironier) så finns det dock knappast några system som inte har gränsytor mot människor – i t.ex. design, tillverkning, underhåll och utveckling. På liknande sätt kan den som t.ex. arbetar med människor se automation som något negativt med krav på kompetensutveckling eller som något som förtar arbetsglädjen.

Precis som Dekker och Woods säger är utmaningen att få människa och maskin att arbeta bra tillsammans. För att lyckas med det krävs en systemsyn där man tittar på helhet istället för delar. Där passar tankarna på ett distribuerat kognitivt system (se separat blogginlägg om detta) väl in. Använder man systemsyn då man studerar ett distribuerat kognitivt system så inser man också att minst lika viktigt som delarna är interaktionen mellan delarna och då hamnar man på ett område som är högintressant för denna blogg – Human Factors. I ett tidigare blogginlägg (Human Factors – vad är det?) refererade jag till ett blogginlägg av Steven Shorrock som presenterade fyra varianter av Human Factors där den fjärde varianten pekar på just behovet av ”socio-teknisk systeminteraktion” där design ska se på gränsytor mellan människor och miljö, inklusive teknik med automation.

Ur ett Human Factors perspektiv ska design alltid arbeta med dubbla mål – att förbättra systemets prestanda samt att förbättra människans välbefinnande. Med ett sådant perspektiv tror jag inte man har som mål att låta automation ersätta människan. Istället ska automation vara en del i ett socio-tekniskt system där det viktiga är hela systemets prestanda. Automationen och människan ska stödja varandra på ett sätt som gör arbetet positivt för människan. Automation ska inte ses som ett hot mot människan utan något som gör jobbet roligare och som gör det möjligt att prestera bättre.

Det finns nog anledning att återkomma till automation här på bloggen … ?