Home » Drönare » Anders Ellerstrand: Drönare, del 4 – I kontrollerat luftrum och på flygplatser

Anders Ellerstrand: Drönare, del 4 – I kontrollerat luftrum och på flygplatser

Detta avsnitt ska beröra några av de problem som måste hanteras för att drönare ska kunna ges tillgång till samma luftrum och till samma flygplatser som bemannat flyg använder. (Tidigare inlägg i denna serie hittas här: del 1, del 2 och del 3.)

Drönare som opererar mellan ca 500ft och 60 000ft måste integreras med bemannat flyg. Det förväntas ske genom att sådana drönare i stor utsträckning följer samma regelverk som bemannat flyg. För att detta ska vara möjligt arbetar ICAO för att anpassa 18 av sina 19 Annex. Det blir en anpassning bl.a. för att ta hänsyn till det faktum att en drönare har sin pilot på marken.

Det betyder att drönare i kontrollerat luftrum kommer att vara certifierade enligt luftvärdighetsstandards och att operatörer/piloter har certifikat. De kommer att flyga i enlighet med ICAO Annex 2; enligt VFR eller IFR med krav på navigeringsutrustning och förmågor enligt de krav som ställs för aktuellt luftrum.

Drönare behöver alltså en förmåga att ”se” och undvika hinder som motsvarar den förmåga en pilot har i ett bemannat flygplan. Det räknar man med ska kunna förverkligas genom tekniska system med sensorer för ”Detect and Avoid – DAA”. Framförallt i början kommer det ändå fortfarande vara så att många RPAS inte kan ges tillstånd till samma luftrum som bemannat flyg utan hänvisas till segregerat luftrum.

Även på flygplatser förväntas RPAS följa samma regler som bemannat flyg. Det möter säkert sina utmaningar där en drönare t.ex. förväntas kunna följa visuella märkningar, belysning och skyltar. Flygplatser kan behöva se över och upprätta ytor för start och landning med hänsyn till olika RPAS behov. En del RPAS startar t.ex. med hjälp av avskjutningsramper och landar med hjälp av kabel eller fallskärm.

Vi kommer att se många fler obemannade flygningar på mycket hög höjd; över 60 000ft där de alltså flyger över bemannat flyg. En del av dessa kommer att ha flygtider på upp till flera månader men kräver särskilda arrangemang för transit till och från dessa högre luftrum. Dessa höghöjds-drönare kan t.ex. ha en funktion som ”pseudo-satelliter” för att erbjuda bredbandslösningar.

Mer läsning? Här finns ICAO RPAS Conops: Länk

I nästa avsnitt ska jag ge en bild av hur detta ska förverkligas i en stegvis utveckling.


Leave a comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.