Jag fortsätter här berätta om en ovanlig men mycket intressant bok. Det handlar om ”Safety Science Research – evolution, challenges and new directions”. Boken innehåller 22 kapitel av olika författare men är sammanställd och redigerad av Jean-Christophe Le Coze.
Kapitel 14 är sista kapitlet i bokens första sektion. Författaren är Steven Shorrock och han inleder direkt med att teckna en bild av att forskning och praktik är som två öar i samma hav. Eftersom boken handlar om forskning är det troligast att läsaren arbetar på ett universitet eller ett forskningsinstitut. Praktiker är sällan intresserade i att skaffa en djupare förståelse för forskning, liksom forskare sällan har någon djupare insikt i praktiskt säkerhetsarbete.
Shorrock ser detta som ett problem och ägnar sitt kapitel åt detta. Han menar att man skulle kunna förvänta sig täta förbindelser mellan de två öarna så att forskning får en påverkan på hur säkerhetsarbete utövas i praktiken och att praktiskt arbete ger upphov till frågor som inspirerar till forskningsprojekt som i sin tur utvecklar praktiken. Det borde föras livliga diskussioner mellan öarna med många frågor till varandra. Tyvärr är detta, enligt Shorrock, alltför ovanligt. Shorrock pekar på att gapet mellan forskning och praktik är väl känt och redan har diskuterats länge och han tecknar en tämligen dyster bild av läget. Det har visats att:
• Publicerad forskning har en slagsida åt universitetsvärlden. Den utförs nästan alltid av akademiker, för akademiker.
• Publicerad forskning har begränsad relevans för praktiker. Den uppfattas inte som inriktad på att lösa de problem som praktiker har och resultaten är inte enkelt tillämpbara.
• Det finns en spänning mellan forskning och praktik. Akademiker tycker att praktiker saknar stringens, praktiker tycker att forskare är teoretiska och saknar kontakt med verkligheten.
• Praktiker saknar tillgång till forskningsresultat och kan därmed inte använda det. Publicerad forskning är ofta inte öppet tillgänglig och få praktiker läser eller diskuterar forskningsresultat.
Hur skiljer sig då de två öarna – forskarens och praktikerns?
Forskaren
Är välutbildad och har ofta doktorerat. Karriären gynnas av att man får sina forskningsresultat publicerade. Störst chans att få sin forskning publicerad ges om man förblir anställd på universitet eller forskningsinstitut. Att lämna den akademiska världen för att t.ex. arbeta i kommersiell verksamhet något år är ofta negativt ur karriärsynpunkt. Att utveckla nya metoder och verktyg leder till att det som publiceras citeras av andra akademiker vilket ytterligare gynnar karriären.
Praktikern
Har ofta bakgrund som operatör eller specialist, vilket senare kompletterats med utbildning inom säkerhet där det är vanligt att man ändå fortsätter att jobba delar av sin tid i sitt tidigare yrke. Piloter och flygledare är exempel på detta. Dessa praktiker har sällan någon universitetsutbildning utan har lärt sig om säkerhet på sitt jobb genom att gå kortare kurser. Det finns också en kategori praktiker som har en universitetsutbildning som grund, ofta som ingenjörer. Även dessa har sedan kompletterat med kortare kurser i säkerhet.
Praktikern arbetar med att hjälpa företag och organisationer lösa säkerhetsproblem, ofta som rådgivare eller som utbildare. De arbetar med att göra riskbedömningar, utreder incidenter, gör undersökningar och revisioner, sammanställer mätresultat och statistik osv. Säkerhetsrelaterade aktiviteter i företag och organisationer styrs ofta av krav i regelverk.
Även om praktikern kanske läser artiklar i en tidning som Eurocontrol Hindsight är det sällan man söker information i akademiska publikationer. Shorrock skriver att hans erfarenhet är att mycket få praktiker tar del av akademiska artiklar. Mycket få praktiker är någonsin involverade i forskning kring säkerhet.
Sammanfattning
Forskare och praktiker har ofta väldigt olika bakgrund. De arbetar med helt skilda aktiviteter och får sin kunskap från olika källor, arbetar med skilda mål och använder olika verktyg. Forskningen ignorerar praktikerns verklighet och behov och en följd blir att praktikern inte ser värdet i forskningen, i synnerhet som forskningsresultaten är svåråtkomliga.
Den forskning som sker är mycket omfattande, egentligen överväldigande för den praktiker som ändå försöker ta del av den. Omfattningen beror inte på ett behov hos praktiker utan på det belöningssystem som finns i den akademiska världen och som gynnar den som lyckas publicera mycket.
Praktikern har dessutom mycket lite tid att läsa artiklar. Att öka den tiden skulle kosta pengar i form av såväl arbetstid som avgifter för att få tillgång till artiklar. Det ställs inte heller krav från myndigheten att praktikern ska förkovra sig genom att studera forskningsresultat. Eftersom mycket få praktiker gör det finns heller inget socialt tryck som motiverar studier.
Möjligheter
Shorrock ser fyra möjligheter till förbättring av detta dystra läge:
1. Samarbeta kring forskning som löser praktiska problem. Forskare borde ta sabbatsår där de jobbade inom industrin för att förstå vilka problem som finns och som kan lösas med forskningsinsatser. Praktiker kan också användas som resurser i forskningsprojekt.
2. Gör forskning mer praktiskt fokuserad. Där ingår att göra forskningsresultat tillgängliga utan kostnad. Tillgängliga artiklar får ett större genomslag. Forskningsresultat bör också skrivas på ett mer tillgängligt språk med mindre akademiskt fikonspråk. Man skulle kunna tänka sig att ställa krav på att alla forskningsrapporter ska innehålla ett avsnitt som tydligt förklarar hur den nya kunskapen kan användas praktiskt.
3. Inkludera studier i praktikerns arbete. Det skulle t.ex. kunna inkluderas som en aktivitet i olika projekt. Man skulle kunna införa diskussionsgrupper bland praktiker där nya forskningsartiklar diskuterades. Att förändra metoder baserat på forskningsresultat skulle kunna förbättra organisationens resultat.
4. Översätt forskningsresultat. Man skulle kunna utveckla en ny typ av expert, som kan överbrygga gapet mellan forskning och praktik. Populärvetenskapliga texter baserat på vetenskaplig forskning skulle kunna publiceras i tidningar, bloggar osv. Även praktiker behöver publicera sig. Genom att formulera praktiska problem och genom att beskriva hur verkliga system beter sig och hanteras av operatörer skulle de kunna hjälpa forskare att möta behoven som finns.
Shorrock pekar i sin artikel på problem men också på möjligheter. De stora resurser som faktiskt läggs på forskning skulle kunna göra mycket större nytta om forskningen och praktiken kunde knytas samman bättre.
Intressant är kanske att notera att Shorrock knappt skriver akademiska artiklar numera. Däremot är han flitig som författare i böcker, på Linkedin, Twitter och på sin blogg. Han ser helt enkelt större möjligheter att få ett verkligt inflytande på det sättet.
Jag tyckte det här kapitlet var väldigt intressant och jag kunde direkt känna igen mig.
Som praktiker såg jag väldigt lite (ingen…) diskussion kring forskning eller innehåll i artiklar. Som praktiker hade jag ingen kontakt med den akademiska världen – de kontaktade inte oss för att få vår syn och vi kontaktade inte dem för att föra fram våra problem.
Min mycket begränsade erfarenhet från den akademiska världen kommer från två års distansundervisning på en masters-utbildning vid Coventry-universitetet. Som en del i detta gjorde jag ett forskningsprojekt. Eftersom min grund finns i “verkligheten” gjorde jag ett projekt för att hitta svar på frågor jag ställt mig som praktiker. Min arbetsplats visade inget som helst intresse för resultatet av min forskning.
Idag, i bilen, lyssnade jag på ett inslag som tog upp det här problemet. Hanne Kjöller pratade om sin bok “Kris i forskningsfrågan” som tydligen handlar om just detta. Utbudet av forskningsartiklar är otroligt stort. Så stort att inte ens de som forskar inom ett smalt område har möjlighet att följa med vad som publiceras i deras område. Det leder bl.a. till att det forskas kring frågor som redan är besvarade. Mycket lite av forskningen leder till resultat som någon är intresserad av. De frågor som det faktiskt finns intresse av leder inte till forskning.
Det är lätt att bli deprimerad. Hanne Kjöller sa att hon haft svårt att hitta bra lösningar på detta.
Intressant inlägg. Jag pratade för inte så länge sedan med prefekten på TFHS om ett eventuellt samarbete. Just med syfte att försöka koppla ihop våra praktiker inom säkerhet med akademin. Jag har i samband med ett tidigare jobb haft förmånen att ha Nicklas Dahlström på besök där han delat med sig av sina erfarenheter. Det har varit väldigt inspirerande och nyttigt. Nicklas fyller en viktig funktion då han rör sig mellan akademi och praktik så vi kan väl låta honom stå modell för hur det kan lyckas och hoppas på fler liknande exempel.
Oj, tack Anders för de vänliga orden. Jag håller med generellt om att det behövs mer broar mellan forskning och operationell verksamhet…och har mycket mer att säga om det. Kanske kan bli ett inlägg om detta framöver.