Ja, jag vet – ännu ett inlägg om krisen i flygindustrin på grund av COVID-19. Det verkar dock som om den djupaste delen av krisen kan vara på väg bort. Krisen har dock många perspektiv och flera av dem är intressanta för hur det kommer att se ut efter dess efterdyningar har försvunnit. Ett exempel på detta är hur flygindustrin fortfarande är ett slags ”hybridmarknad”, med en märklig nivå av inblandning av statliga intressen som kanske borde ligga bakom oss. Det är Forbes (länk nedan) som tagit upp detta just nu något provokativa men relevanta perspektiv. Det är inte lätt att hantera denan fråga då sympatin med alla som är drabbade av de hårda tiderna i flygindustrin ställd mot de principer som den borde drivas med för att få till en rimlig konkurrenssituation.
Det råder ingen tvekan om hur hårt flygindustrin drabbats av COVID-19 och det närmast totala stopp för resande som detta innebar. Det var naturligt för många länder att i detta läget stödja flygbolag, liksom många andra industrier. Sättet som detta har gjorts på kan dock ifrågasättas, vilket också görs i artikeln i Forbes. Paradexemplet är de nio miljarder Euro som Lufthansa har blivit lovade av den tyska staten. Lufthansa valde till en början att inte acceptera detta erbjudande eftersom det innehöll villkor avseende att flygbolaget skulle ge ökad tillgång till de två största flygplatserna i landet, Frankfurt och München, för andra flygolag. Lufthansas VD har kommenterat stödet med att den summa pengar flygbolaget mottar gör att det kan upprätthålla sin “ledande globala position”. På samma sätt har fler andra, ofta tidigare nationella flygbolag, fått olika former av ekonomiskt stöd för att säkra deras överlevnad. Detta är knappast ett exempel på en väl fungerande konkurrensistuation, vare sig i Tyskland, Europa eller globalt.
Det är naturligt att länder vill skydda sina egna företag och flygbolag är mer inte vilka företag som helst eftersom de även är en del av infrastruktur för transporter av medborgare och varor. Samtidigt är det långt ifrån alla flygbolag som kan räkna med stöd från staten i de länder där de är verksamma. Sådant stöd verkar vara riktat i första hand mot de flygbolag som har en start ställning på sin hemmamarknad och det är nästan alltid det ursprungliga “flag carrier” bolaget det handlar om. I detta avseende känns stödet som ett steg bakåt efter att årtionden efter avregleringen av flygmarknaden gradvis skapat en situation där allt fler flygbolag konkurrerar om kunderna (åtminstone i Europa, i USA har upprepade sammanslagningar lett till färre flygbolag). Detta blir än svårare att acceptera i de fall många fall där de flygbolag som nu går med vinst har gjort stora vinster de senaste åren.
Den pågående krisen är unik och det är lätt att förstå och stödja de åtgärder som har satts in för att stabilisera ekonomin i olika länder. Det är lika lätt att förstå hur viktigt det är att stödja viktiga företag genom denna kris för att skydda transporter, arbetstillfällen och långsiktiga ekonomiska intressen kopplade till dessa. Samtidigt är det svårare att argumentera mot vissa former av stöd, som det Italien gett Alitalia, när du varje nation som kan väljer att skydda sitt eget nationella flygbolag. Vilken kris är acceptabel som motiv och vilken är det inte? Det är inte lätt att se hur sådana diskussioner ska hanteras efter den nuvarande krisen är över. En flygmarknad där konkurrensen som långsiktigt delvis bygger på vilken stat som kan ge sitt flygbolag mest stöd i kristider är en marknad med en märklig form av konkurrens.
Länk till artikel:
Airlines Demand Unlevel Playing Field, Regulators Happy To Oblige; Further Distorting Market
Recent Comments