Det är en serie av nyheter som ledde till denna rubrik och ett inlägg som är mer en fundering i allmänhet än fokuserad på en speciell nyhet. Bakgrunden är den följd av händelser och rapporter, mest uppenbart B737MAX olyckorna och dess efterspel, men även de många problem som funnits med jetmotorer från olika tillverkare under en tid, till detta kan läggas problemen med B787 från tidigare, innan dess problemen för A380 (t.ex. med vingkonstruktionen)samt de nuvarande utvecklingsproblemen med B777X.
Man kan naturligtvis invända att det alltid varit så här när nya flygplanstyper introduceras – utveckling av dem har haft problem och de första åren har bestått av ändringar och justeringar av olika sort. Detta är delvis sant men intrycket är att det handlar om mer problem nu än tidigare. Dessutom har de senaste utvecklingsprojekten av flygplan ofta handlat om förädling av existerande teknologi snarare än dramatisk utveckling av ny sådan. Med detta i åtanke skulle man kunna vänta sig färre och mindre dramatiska händelser för nya flygplanstyper.
I kombination med de mindre och större problemen med nya flygplanstyper har flera flygbolag allt mer uttryckt missnöje med flygplanstillverkare, både avseende flygplan som inte har de prestanda som utlovats (bränsleförbrukning, räckvidd o.s.v.) och flygplan som måste anpassas, tas in för extra service och som helt enkelt inte går att använda så mycket som flygbolagen förväntat sig. Hårda uttalanden och konflikter mellan flygbolag och tillverkare har naturligtvis varit del av ett förhandlingsspel, men detta kan inte förklara hela bilden.
En bloggare som jag under lång tid följde noga var Ben Sandilands och hans blogg ”Plane Talking”. Tyvärr gick Ben bort häromåret men under tiden han bloggade hade han ofta information om Boeing som verkade komma från källor inom företaget. Från dessa berättades att det under en period för cirka tjugo år sedan skedde en stor förändring inom företaget – från fokus på ingenjörsarbetet med att bygga flygplan mot försäljning och marknadsföring av flygplan. Enligt det som rapporterades, vilket ärligen ska sägas var baserat på hemliga källor och rykten, fick erfarna ingenjörer gå från företaget till förmån för yngre och mindre erfarna, som dessutom var mindre benägna att tala om för sina chefer vad som inte kan göras eller som inte är en god idé att göra.
Jag vill betona att resonemangen här är något spekulativa och att det utan tvekan fortfarande går stora resurser till att utveckla och säkerställa att nya flygplan är så bra som de kan vara. Ändå kan vare sig de senaste årens händelser eller kritik från flygbolag bara viftas bort. Allt för många uttrycker liknande åsikter och oro. I en tid med mer ledningssystem för kvalitet och säkerhet samt mer beräknings- och analyskapacitet än någonsin via IT känns det som att saker inte är så bra son de borde vara.
Sammantaget kan man undra om flygplan numera på grund av flygbolagens krav, marknadskrafter och tuff konkurrens, säljs som software – d.v.s. som något slags betaversion som sedan måste färdigställas eller uppgraderas för att fungera fullt ut. Kanske är konkurrensen så hård att den optimering som krävs genom hela utvecklings- och tillverkningsprocessen för att vara snabb och lönsam sätter sådan press på alla att systemet visar sprickor i fasaden (och mer, till och med leder till haverier). Detta är en komplex och svår fråga, men en som kräver lite eftertanke för att kunna hanteras i stora organisationer där avståndet mellan sälj och säkerhet kan bli för stort.
Tack för intressanta reflektioner.
En intressant talare när det gäller komplexa system är Richard Cook. Finns flera TedTalk och Youtube-filmer. T.ex. https://www.youtube.com/watch?v=3ZP98stDUf0&feature=youtu.be&t=3.
För mig talar det om en del när det gäller vår förmåga att fullt ut veta vad system kommer att leverera.