Det kan vara intressant att titta tillbaka på flygbolag som inte finns kvar. De flesta är bara glömda efter att inte överlevt konkurrensen i industrin, men vissa kan representera specifika affärsidéer som inte överlevde (med utrymme för att lära och inte upprepa dessa). En del flygbolag var dock så typiska för sin tid avseende idéer, mode, politik etc. att de är intressanta att ta upp som exempel på hur flygindustrin kan påverkas av andra krafter än de kommersiella. Ett sådant exempel tas upp idag, tack vare sajten aviationgeeks.com som med deras charmerande följetong ”Throwback Thursday”. Tidigare inlägg baserat på denna inkluderar ett allmänt om följetongen (länk) och ett om ”business class only” flygbolag (länk).

Östtyska Interflug är det flygbolag som det handlar om idag. Efter andra världskriget och några år av kontroll av luftfarts från ockupationsmakterna, ville båda delarna av Tyskland sitt eget flygbolag. Problemet var att båda hade olika varianter på namnet ”Lufthansa”. Det i öst startades med stöd av Sovjetunionen och med flygplan från dess flygindustri.

I Östtyskland insåg man att man kanske inte skulle vinna kampen om flygbolagsnamnet och förberedde sig med att starta ett annat flygbolag, vilket var Interflug. När det 1963 gick som man befarat så överfördes alla tillgångar från det östtyska Lufthansa till Interflug och det blev Östtysklands flygbolag.

Med tanke på hur Östtyskland fungerade så är det inte överraskande att politiska åsikter var en viktig aspekt av rekryteringsprocessen. Risken för att besättningar skulle ta chansen att hoppa av till väst var uppenbar för de som faktiskt hade son arbete att resa till andra länder. Besättningarna var också förbjudna att ha kontakter med icke-socialistiska besättningar eller annan personal annat än för sådant som hade att göra med verksamheten.

På sjuttiotalet startade Interflug rutter till semesterdestinationer vid Medelhavet. Märklig nog riktade sig denna verksamhet mot västtyska passagerare, som slussades över från Västberlin till flygplatsen Schönefeld i Östberlin. Eftersom Interflug inte var medlem av IATA kunde de sätta priser som lägre än de i väst och locka passagerare (detta var tider när flygindustrin fortfarande var hårt reglerad, så även prissättning).

Med ankomsten 1971 av flygplanstypen Ilyushin IL-62 startade men även längre rutter, i första hand till andra kommunistiska länder, som t.ex. Kuba. Men med oljekrisen under sjuttiotalet, stigande bränslepriser och sovjetiska flygplan som var allt annat än bränslesnåla så började det bli allt svårare för Interflug att hantera sin ekonomiska situation. Inrikesflygningar stoppades, den sista lades ner i början av åttiotalet.

Efter att inte ha kunnat köpa flygplan från väst, lyckades Interflug och en del andra flygbolag i Östeuropa köpa Airbus A310 flygplan i slutet av åttiotalet. Men snart efter detta föll muren och det gjorde även Interflug. Nu finns endast minnet kvar av ett flygbolag där politiska åsikter var ett kriterium för anställning, som för andra tyskar än de i det egna landet till semesterdestinationer och som inte kunde hantera sin ekonomi på grund av de flygplan de flög trots att de inte hade någon konkurrens på sin egen marknad. Få exempel på flygbolag är så nära kopplade till politik som Interflug, men å andra sidan var varje aspekt av liv och samhälle politisk i Östtyskland.

Länk till artikel:
TBT (Throwback Thursday) In Aviation History: Interflug