Så kom även denna vecka till ett slut. Det gjorde den för min del med en presentation på Global Hunanitarian Aviation Conference (GHAC), arrangerad av FNs World Food Program (WFP). Detta år genomfördes denna konferens i Lissabon. Jag har tidigare skrivit om denna mycket speciella konferens, när den förra året genomfördes i Madrid (länk). Det var mitt åttonde franträdande på GHAC och jag är inte ens säker på varför jag blir inbjuden varje år, men jag är tacksam för möjligheten att bidra till denna väl arrangerade och viktiga konferens.
Det är en imponerande flygverksamhet det handlar om när det gäller WFP, med flygningar till världens mest olycks- och krigsdrabbade områden. Jag har beskrivit denna verksamhet och dess positiva utveckling avseende säkerhet i mitt inlägg från förra året (länken ovan), så läs gärna det för att få en uppfattning om verksamheten och det viktiga och svåra arbete som görs av WFP och dess kontrakterade operatörer för de mest utsatta människorna i världen.
En sak som var speciellt imponerande var att träffsäkerheten för “airdrops”, d.v.s. när man släpper förnödenheter från luften i områden som är för farliga att landa i – t.ex. i delar av Syrien, så är träffsäkerheten 97%! Detta har man uppnått efter en hel del träning och utveckling, men med tanke på alla svårigheter med att genomföra detta är det likväl imponerande. Detta är bara ett exempel på hur WFP har samarbetat med de flygföretag man kontrakterar för att förbättra verksamheten och flygsäkerheten. Dessa flygföretag måste följa de krav som finns i upphandlingar av flygtjänster för WFP och detta har i sin tur haft positiva effekter på flygindustrin i både de länder där flygningen genomförs och de länder som operatörerna kommer ifrån. På detta sätt har WFP varit drivande avseende att få fokus på SMS, Human Factors och många andra säkerhetsinitiativ där det tidigare inte var många som kände till dem.
Det är en helt annan värld att möta på denna konferens. Inget kan tas för givet i de miljöer som denna flygverksamhet genomförs i. “Even if it does not break in the US or Europe, it will break in Africa” safe en föreläsare från 748 Air Services och visade skador på motorer som ingen hade sett någon annnanstans. Man måste ofta flyga på “Jungle Jepps”, d.v.s. hemmagjord inflygningsinformation eftersom det inte finns någon annan information. Ett exempel på utmaningarna var flygplatsen Kaga Bandoro i Centralafrikanska Republiken, där det sedan många år pågår ett plågsamt inbördeskrig. Väldigt nära det grusbelagda flygfältet har folk byggt tält och skjul, helt enkelt för den säkerhet som finns kring flygplatsen. Tyvärr ledde detta till både folk, djur och skräp på landningsbanan, vilket förstörde landningsbanan och har tragiskt nog lett till att det inte gåt att flyga dit just nu.
Även innovation och nytänkande för flygverksamhet i krissituationer togs upp, till exempel användning av luftskepp (“Zeppelinare”). En tillverkare gav ett exempel på hur ett luftskepp skulle kunna ha återupprättat mobilkommunikation efter en tropisk storm genom att fungera som en luftburen antenn även en ö i Karibien.
Bortom de många intressanta presentationerna på denna konferens är det en enorm kontrast att sitta på ett hotell i en stor stad och konfronteras med de otroligt svåra förhållandena för så många människor runtom i världen. Jag pratade om kultur, men min egen insats känns rätt obetydlig och ointressant i förhållande till alla de som arbetar aktivt med att se till att förnödenheter kommer till de människor som behöver det.
Tack för intressant rapportering Nicklas!
Jag jobbade ju fyra år i Namibia och även om Namibia ibland kallas “Africa Light” så mötte man ju företeelser man inte ser hemma. Bl.a. det du beskriver med människor och boskap på flygplatsområden men även vilt.
Jag skrev ett par blog-inlägg som visar lite av hur det kan se ut på en afrikansk flygplats:
http://namibia.ellerstrand.se/katima-mulillo-airport/
http://namibia.ellerstrand.se/katima-mulilo-ats/