TFHS-bloggen har ofta skrivit om Kinas växande flygindustri (länk), både avseende passagerarsiffror (länk), köp av flygplan och annat som är rimligt att ta upp när vi talar om den del av världen där flygindustrin växer snabbast. Det mest omskrivna området är dock landets tillverkning av flygplan (länk), vilken har som mål att på låg sikt kunna konkurrera med Airbus och Boeing. Precis som många inom industrin har TFHS-bloggen imponerats av det fokus och de resurser som Kina investerar i att utveckla den prestigefyllda industriella kapaciteten att tillverka moderna passagerarflygplan. I en lång och intressant artikel i tidskriften ”Foreign policy” (länk nedan), med en hård, rubrik om att Kinas flygindustri inte kan klara sig utan USA tas ett mer kritiskt perspektiv upp. Det är provocerande, intressant och relevant att del av detta perspektiv.

Artikeln tar som utgångspunkt upp de restriktioner den tidigare administrationen i USA införde i förhållande till Kina, speciellt när det handlar om försäljning av avancerad teknologi. Frågan för artikeln är om den nya administrationen kommer att lätta på eller upprätthålla dessa restriktioner. Men detta är den politiska sidan av frågan. Vad som är mer intressant är att artikeln hävdar att Kina helt enkelt inte kan klara att bygga framgångsrika och moderna flygplan utan amerikansk teknologi. Som exempel tar man upp att trots en lång tid och stor satsning består den inhemskt producerade flygplansflottan endast av några dussin turboprop flygplan samt 43 ARJ 21 regionaljetflygplan (länk), en modell som artikeln kommenterar som överviktigt och med teknologi från en tidigare generation flygplan). Den sedan länge pågående utvecklingen av turboprop flygplanet MA700 (länk) och B737/A320-utmanaren C919 (länk) anses ha pågått allt för länge utan framgång och inte representera något annat än ett försök att kopiera existerande flygplan.

Artikeln fortsätter med att kommentera att utan motorer, instrumentering och annan teknologi från andra länder skulle inte Kina ens kunna ha ambitionen att bygga egna flygplan som är i närheten av att kunna konkurrera med etablerade flygplanstyper. Det är sant att planerna är att bygga upp och utveckla sådan kapacitet i landet, men det har gått långsamt och i första hand bygger Kina flygplansstrukturen, vilken i sig är komplex men mindre komplex än andra delar av moderna flygplan. Det enda land som tidigare kommit i närheten av en självständig flygindustri utan stöd av västlig teknologi är Sovjetunionen och inte ens deras produkter kunde konkurrera på en internationell marknad. Artikeln återkommer sedan till den politiska situationen och olika alternativ för vad som kan komma att hända framöver. Frågan är om samarbete, konfrontation eller fokus på egna lösningar kommer att vara det som formar Kinas planer för sin flygindustri.

Kanske har tidigare inlägg här på bloggen om Kinas framsteg och planer för flygplanstillverkning inte varit kritiska nog avseende källor och innehåll. Det är idag lätt att läsa allt för många artiklar som bygger på pressreleaser och förmedlar den positiva bild som tillverkare och regeringar önskar. Det finns nog en hel del i artikeln som är rimligt att ta i beaktande för en mer balanserad bild av Kinas flygindustri och dess framtid. Samtidigt kan jag referera till en kväll på en restaurang i Shanghai för två år sedan då jag hade middag medan person som tidigare arbetat på Airbus, men nu arbetar på COMAC. Jag frågade om när Kinas flygindustri på allvar kommer att kunna konkurrera med de två stora tillverkarna. Svaret var att det kommer att ta tid men att beslutsamheten och resurserna att nå detta mål förefaller båda oändliga. Oavsett de problem som Kinas flygindustri genomgår på vägen mot sitt mål, så skulle jag inte våga göra en prognos om att det inte kommer att nå detta mål – om än kanske senare än önskat.

Länk till artikel:
China’s Potemkin Aviation Can’t Survive Without Washington’s Help